Ta snacket om...Ensamhet

Ett av fyra barn känner sig ensamma. Men är det alltid ett problem? Och hur ska man egentligen prata med sitt barn om ensamhet?

Ensamhet är vanligt förekommande – så många som en av fyra barn säger sig vara ensamma. Att så pass många barn upplever sig ensamma är lätt att glömma bort då vi i sociala kanaler dagligen ser bilder på alla glada, lyckliga, pigga och presterande barn som verkar ha en problemfri vardag med familj, skola, vänner och aktiviteter.

Ensamhet kan vara både självvald och oönskad. Det är viktigt att vi pratar med våra barn om ensamheten är självvald för att få balans eller om den är oönskad och är ett uttryck för något annat. Ensamheten blir ett problem när man upplever att man saknar tillhörighet, känner sig utanför eller kanske tänker att man inte duger som man är. Vi har sedan tidernas begynnelse levt i grupp och när vi inte passar in i gruppen, utan upplever ett utanförskap då skickar det starka signaler till hjärnan som gör att vi antingen flyr eller slåss för vår överlevnad.

Att uppleva att sitt barn är ensamt kan vara svårt och framför allt om man som förälder är utåtriktad eller rädd för att vara ensam. Som förälder är det viktigt att stanna upp och fundera över sin egen roll och vad man projicerar. Om man är rädd att föra över sina egna värderingar kring ensamhet kan man berätta om sina egna erfarenheter och varför man uppskattar kontakter med andra, till exempel: ” Jag tycker om mina kollegor och vuxna kontakter under arbetsdagen. Jag är del av en grupp och det är viktigt för mig.”

Genom att dela med dig av dina erfarenheter kan du bygga en gemensam bas att samtala utifrån. Ställ frågor till ditt barn, utforska vad ditt barn tycker och vad som är viktigt för just hen, och viktigaste av allt – var närvarande, visa att du lyssnar och lyssna på svaren. Ibland kan barnen själva veta vad de önskar eller vad som kan vara bra för dem, de har bara inte hittat lösningen eller förmågan att sätta ord på det. Genom att lyssna kan du ställa följdfrågor som gör att barnet kan tänka i andra banor eller utveckla sina tankar och komma fram till lösningar eller önskemål om hur situationen kan utvecklas så att det känns bättre.

I vårt samhälle är känslan av glädje, att vara utåtriktad och framåt ett riktmärke de allra flesta strävar efter. Men ensamhet är mycket vanligt. Om du upplever sitt barn som ensamt, fundera över hur du handskas med din egen oro för ditt barn? Hur stort utrymme har denna oro i ditt liv? Hur kan du ta första steget till en dialog med ditt barn?
Ta steget och börja prata, det är lätt att skjuta upp och länge vänta på rätt ögonblick – gör inte det. Man kan starta med en kort berättelse om att du just nu känner en oro och att du bryr dig om ditt barn. Det är viktigt att barnet förstår och får bekräftelse för att barnet finns i dina tankar och inte är ensam. Berätta om hur du längtar efter barnet ibland på ditt arbete eller när du är bortrest.
Om barnet upplever ensamhet blir ditt bemötande och engagemang viktigt. Det som behövs är din närvaro och att du fokuserar på vad barnet behöver just i sin situation. Försök sedan att hitta lösningen tillsammans där barnet får önska och drömma och där du finns för att skapa goda förutsättningar.
Ett samtal om ensamhet kan vara svårt och funderingar kan ofta handla om hur mycket ska jag fråga och pusha? Hur mycket ska jag trösta? Hur mycket ska jag utmana?
Utgå från barnets behov och fråga hur du kan hjälpa till just nu. Motivera dig själv med att fokusera på att vara stark för ditt barn under själva samtalet så att barnet vågar öppna sig och vågar luta sig mot dig. När ditt barn är ledset, försök att möta barnet utan att vilja lösa problemet. Fokusera på samtalet och situationen. Tveka inte att ta hand om dina känslor och din sårbarhet efter samtalet. Be om hjälp om samtalet med ditt barn kändes tungt.

Fundera själv på vilka dina åsikter är och hantera dem utanför samtalet med barnet. Ibland kan vi omedvetet överföra vår oro till barnet om dess ensamhet, oro för att man famlar efter lösningen eller annat som upptar tankarna. Oavsett dina tankar så är det viktigt att ditt barn får uppmärksamhet, bekräftelse och tillgång till dig för samtal om det svåra som innebär starka känslor.
När man upplever ensamhet och drar sig undan kan man ibland vilja fly undan problemet. Var ärlig mot dig själv och bli medveten om dina egna – och ditt barns – eventuella flyktstrategier. Dina självinsikter kan vara en bra reflektion för att bjuda in ditt barn i djupare diskussion.
Ibland kan tröst och bekräftelse räcka långt. Att barnet känner att det kan luta sig mot dig och att du som vuxen står stadigt när det sviktar för barnet. Tröst är bekräftelse och i tröst behöver inte behoven på lösningar finnas på en gång. Det viktigaste är att erbjuda tröst och ge utrymme för barnet att få pysa ut sin oro, tankar och känslor. Genom att känna sig bekräftad och accepterad kan barnet ta nästa steg